Lars Ährlund-Richter har arbetat med experimentell cancerforskning sedan 1976. Under de gångna åren har han sett många lyckade projekt och ännu fler misslyckade.
– Vi är väldigt bra på att bota möss, mindre bra på att bota människor. Det kan bero på att modellerna som används för att testa terapier baseras på möss och att valideringen blir fel. När det är dags för patienterna att testa terapin så fungerar den inte. Detta kan bero på en rad olika saker, vår forskningsgrupp har tagit fasta på några av dem.
Han berättar att det bara är en på 20 000–30 000 av celler som anpassar sig och lever vidare när människans tumörer förs över till försöksdjur. På samma sätt är det en mindre del av tumörens samtliga celltyper som kan anpassas till cellodling i laboratoriet.
– Här kanske vi har en delförklaring till varför terapierna inte fungerar på människa, man har helt enkelt inte tittat på hela den komplexitet som finns hos patienten. Man tittar under lampan där det lyser, antingen i cellkulturer eller i djur. Man lyckas kanske döda de celler som man framgångsrikt lyckats föra över till försöksmodellen. Men det är inte omöjligt att anta, att det också är cellerna som inte anpassade sig, som har ihjäl patienten. Detta innebär att vi måste ha nya modeller för utvärdering av nya terapier.
Lars Ährlund-Richter och hans forskargrupp försöker få fram nya modeller genom att identifiera och studera embryologiska målstrukturer, som normalt uttrycks under tidig utveckling i en människas liv. Sedan försvinner de, vuxna celler har inte de här målstrukturerna. Men cancerceller kan använda sig av funktioner som annars bara används tidigt i utvecklingen, hos embryot.
Jurassic Park
Lars Ährlund-Richter liknar cancerceller vid dinosaurierna i Jurassic Park, de har alltid en väg ut och tar till alla knep de har i sin arsenal.
– I arsenalen ingår vapen som de använde tidigt i utvecklingen. Med hjälp av dessa tar de sig ur situationer som annars skulle ha lett till apoptos, programmerad celldöd.
Han berättar att det är de embryologiska signalerna som säger till cellen att den är ok, (även om den inte är det) och kan fortsätta att dela sig.
– Det gör att cancercellen kan blockera sin möjlighet till självkontroll genom programmerat självmord (apoptos), överleva, och dessutom sedan bli resistent mot terapi. Här har du den elaka cellen. Vi har tagit fram en modell som gör det möjligt att titta på mer patientnära modeller för utvärdering av nya terapier. Vi hoppas nu att vår modell ska vara en bra valideringstest så att man i förväg kan säga om den här terapin kommer att fungera på människa.
Läkemedel
Modellen har väckt stort internationellt intresse och har fångats upp av ett läkemedelsbolag som tar Lars Ährlund-Richters forskning vidare till nästa steg, läkemedelsutveckling.
– Jag är förstås väldigt glad över intresset. Företaget utvecklar kemiska molekyler mot embryologiska proteiner som selektivt uttrycks i cancerceller, vilket förmodas ge en god balans mellan biverkning och bot. Det är inte svårt att ha ihjäl celler, det svåra är att inte ha ihjäl patienten samtidigt. Förhoppningsvis kan vår modell bidra till att rätt celler dör och bättre bot för patienter som drabbas av aggressiv cancersjukdom.